Skärgårdstrafikens utveckling

Fram till slutet av 1930-talet utvecklades skärgårdstrafiken. Den förlustbringande vintertrafiken finansierades i allt väsentligt av överskott under den övriga tiden av året. Under 1930-talet kom även skärgårdstrafiken att uppmärksammas av det allmänna på ett nytt sätt. Stockholms stad hade köpt stora jordområden och öar i skärgården ämnade för stadsbor som ville söka natur och rekreation. En ny semesterlag innebar att fler kunde få tid och möjlighet att besöka övärlden och år 1938 kom den första skärgårdsutredningen, som belyste kommunikationer, levnadsvillkor och natur.


Andra transportmedel

Under samma decennium drabbades den omfattande båttrafiken på Mälaren för passagerare och gods mellan städer, samhällen, öar och gårdar av att en stor del av godsmängderna ej längre transporterades med ångbåt. Huvudstadens behov av jordbruksprodukter och livsmedel tillgodosågs genom andra transportmedel, lastbilar tog över varutransporter och även buss- och biltrafik blev en svår konkurrent, trader försvann och antalet ångfartyg minskade. De ångfartyg som ej behövdes i reguljärtrafik användes i utflykts- och rundturstrafik, såldes till skrot eller såldes för vidare trafik på Västkusten eller i Stockholms skärgård. Två av mälarfartygen hamnade i Waxholmsbolaget i slutet av 1930-talet och är ännu det rederiet trogna; ångfartyget Storskär och m/s Västan. Nedgången i mälartrafiken fortsatte till fredagen den 13 juli 1962 varefter endast ett fartyg återstod; ångfartyget Mariefred som alltsedan dess är den enda överlevande representanten för den en gång så stora ångdrivna flotta av kombinerade gods- och passagerarfartyg.

Efter kriget

Under andra världskriget var öarna öster om Stockholm viktiga för försvar och för livsmedelstillgång. De rederier som bedrev trafik, främst vintertid, fick ekonomiskt stöd, bland annat för att klara höjda bränslepriser och bränslebrist. Efter kriget gick trafiken ekonomiskt allt sämre och inte ens sommartrafiken förmådde att täcka förluster under övriga året. Under samma tid byggdes vägnätet ut i skärgårdsnära områden och busstrafik övertog trafikunderlag från många tidigare lukrativa trader. Under 1950-talet fortsatte denna utveckling, och dessutom ökade privatbilismen, systemet med vägfärjor byggdes ut och det åldrande skärgårdstonnaget räknade för varje år allt färre fartyg. Det dåvarande Waxholmsbolaget, det privatägda rederiet som bildats 1901, blev allt mer beroende av subventioner från det allmänna; stat, landsting och kommuner för att klara trafiken.

Waxholmsbolaget

År 1952 reducerades Waxholmsbolagets trafikområde väsentligt. I den södra skärgården övertog Stockholms Ångslups AB samt Rederi AB Saltsjöfart, ett dotterrederi till bussbolaget på Värmdö, ansvaret för trafiken. Den gamla tradstrukturen slogs i spillror och ersattes av passbåtstrader med anslutning vid närmaste fastlandsbrygga, en förändring som i delar av södra och norra skärgården har inneburit en betydande försämring. Sedan bilfärjor övertagit trafiken till Ljusterö, Blidö och Yxlan försvann trafikunderlag i stora delar av den norra skärgården och när de öar med störst trafikunderlag fått vägtrafik, fanns inte längre möjlighet att behålla det en gång så omfattande trafiksystemet med båtar. Några trader omvandlades till passbåtstrader men vissa trader, vissa områden och öar ställdes helt utan reguljär båttrafik och saknar detta ännu drygt ett halvt sekel senare.
    År 1959 var Waxholmsbolagets ekonomi urholkad och en stor del av den kvarvarande trafiken i mellersta skärgården ställdes in. Genom landstingets försorg kom en ersättningstrafik till stånd under en kort period maj-juni. Ett nytt avtal med Waxholmsbolaget sommaren 1959 garanterade fortsatt trafik under ytterligare några år.

Nytt rederibolag

Samma år, 1959, kom Stockholm stad, landsting och länsstyrelsen överens om att bilda Skärgårdsstiftelsen som med tiden kom att bli en stor arealägare och likaså arbetsgivare i skärgården. Fyra år senare tog samma tre parter; Stockholms stad, landsting och stat ett ansvar som ekonomisk garant när det bestämdes att det gamla privatägda Waxholmsbolaget inte skulle få fortsatt förtroende att genom bidrag upprätthålla trafik i Stockholms mellersta och delar av norra skärgården; trafiken till Vaxholm, Ramsö, Väsbystrand, Grundvik, Husarö, Ingmarsö samt Arholma och Furusund-Rödlöga. Ett nytt rederibolag som ägdes av Vaxholms stad bildades i maj 1963 för att på hösten 1964 överta skärgårdstrafiken.


Skärgårdens Trafikantförening bildas

En oro spred sig bland skärgårdsresenärerna. Det nya rederiets planer var att till stor del lägga om trafiken till en ren passbåtstrafik i likhet med den södra och norra skärgården. I mellersta skärgården skulle Vaxholm bli knutpunkten, varifrån resenärerna skulle resa med buss till Stockholm. Denna oro ledde till att en samling skärgårdsintresserade, bland annat redaktör Berndt Friberg, docent Bertil Hedenstierna, skriftställare Åke Janhem, Nils Kruskopf, konstnären Harald Lindberg, Hans Löwing, journalisten Bertil Perrolf, Leif Rasmusson, redaktör Per-Gösta Selking och Menna Swartling samlades hemma hos civilingenjör Stig Dingertz för att dryfta problemen. Innan aftonen den 23 april 1963 var till ända hade Skärgårdens trafikantförening bildats. Föreningen skulle under devisen ”Skärgårdstrafik för alla” tillvarata resenärernas intressen till en utökad, utvecklad och flexibel skärgårdstrafik till nytta och nöje för hel- och deltidsboende och besökande i skärgården. Föreningen fick omedelbart stor uppmärksamhet, skärgårdstrafikfrågor gavs stort utrymme i massmedia och många delade initiativtagarns önskan om en bättre trafik. I föreningens stadgar, paragraf 2, uttrycks detta: ”Föreningen har till syfte att verka för goda kommunikationer mellan Stockholm och Stockholms skärgård samt inom nämnda skärgård. Föreningen skall härvid tillvarataga alla trafikanters – skärgårdsbornas, sommargästernas samt turisternas och andra tillfälliga trafikanters – intressen. För att uppnå detta syfte skall föreningen upprätthålla goda kontakter med vederbörande trafikföretag och myndigheter.” vidare talas det om i samma paragraf ”Föreningen må bedriva upplysningsverksamhet i syfte att sprida kännedom om Stockholms skärgård och dess vattenvägar som turistisk sevärdhet och rekreationsområde. Föreningen är partipolitiskt neutral.”


Förbättringar i trafiken

Genom ett idogt arbete vann föreningen snart gehör hos intressenterna i det nya rederiet samtidigt som förbättringar kom till stånd i den trafik som det dåvarande Waxholmsbolaget bedrev. Bland de första påtagliga framgångarna var att skärgårdsbåtarna började att anlöpa Klippuddens brygga på Lidingö sommaren 1963.
Den första tiden hade Skärgårdens Trafikantförening en lokal på Hovslagargatan men flyttade under det första verksamhetsåret och öppnade en expedition i Föreningen Sveriges Flottas lokaler på Birger Jarlsgatan 18 och flyttade därifrån hösten 1973 till lokaler på adressen Nybrogatan 76.

 

Harald Lindberg

 

 

 

 

 

En av initiativtagarna till Skärgårdens trafikantförening var den framstående konstnären Harald Lindberg, en av de som bäst har fångat skärgården, dess natur, människor och fartyg i både text och bild. Harald Lindberg ritade den ångbåt förifrån som alltsedan 1963 har varit trafikantföreningens emblem och signum liksom den stadssiluett från sjösidan, från Riddarholmskyrkan till skyskraporna vid Hötorgs city och med finlandsbåtarna vid Skeppsbron och vid deras speglingar i vattnet skymtar en djurgårdsfärja.


Stiftelsen Skärgårdsbåten

Bland de engagerade i Skärgårdens trafikantförening fanns också en uppskattning av de ångdrivna skärgårdsbåtarna, en flotta som än gång räknades i hundratals fartyg men som under decennierna av nedgång i skärgårds- och mälartrafiken, decimerats till en bråkdel. Den 17 december 1963 bildade ledamöter i Skärgårdens trafikantförening en systerförening som fick namnet Föreningen Stiftelsen Skärgårdsbåten. Alltsedan dess har de två föreningarna verkat sida vid sida, haft gemensamma expeditionslokaler och med olika utgångspunkt verkat för att öka uppmärksamheten kring skärgårdsbåtarna samt en utvecklad båttrafik.

Årsbok och Skärgårdsbåtens Dag från 1964

Till sommaren 1964 började trafikantföreningen att ge ut en årsbok, med de olika skärgårds- och mälarrederiernas turlistor. Den 10 juni 1964 arrangerade trafikantföreningen ett publikt evenemang som kallades Skärgårdsbåtens Dag med några av Waxholmsbolagets fartyg. Arrangemanget väckte stor uppmärksamhet och påföljande dag fanns i dagstidningar reportage från båtparaden med en önskan om att detta skulle bli ett årligen återkommande evenemang.

Nytt rederi, nya fartyg

Den 1 oktober 1964 övertog det nya kommunalägda rederiet Waxholms Ångfartygs AB (Waxholmsbolaget) ansvaret för trafiken, en skärgårdstrafik som utgick från Stockholm. Det nya rederiet övertog några av det gamla rederiets fartyg och lät bygga tre nya året runt-fartyg, Tynningö, Ramsö och Skarpö. Till sommaren 1965 levererades de tre snabbgående lättmetallfartygen Havsörnen, Viggen och Tärnan.

I Stockholms södra skärgård, från Möja till Utö, bedrev i mitten av 1960-talet Stockholms Ångslups AB (SÅA) trafiken med små ång- och motorslupar från 1900-talets början tillsammans med de två fartygen Ejdern och Grisslan, byggda i Västtyskland 1953. Trafiken var främst baserad från fastlandsbryggor med bussanslutning, såsom Kalvsvik för möjatraden, Stavsnäs för sandhamns- och nämdöskärgården, Dalarö för Ornö och Utö, en ö som också hade viss trafik till Årsta havsbad. Trafiken var otillräcklig och kompletterades med förbindelser från Stockholm, Nybroplan, för turer främst avsedda för godstransporter.

Det kommunala Waxholmsbolaget hade ställts inför en grannlaga uppgift som varken bolag eller ägare i längden hade tillräcklig ekonomisk stabilitet nog att klara av och våren-sommaren 1967 blev rederiet en regional angelägenhet när ägandet övertogs av KSL, Kommunalförbundet för Stockholms läns regionala frågor. Ett halvår senare övertog Waxholmsbolaget även trafikansvaret för hela det trafikområde där SÅA dittills bedrivit trafik. Under åren 1968-70 övertogs stora delar av SÅA:s fartygsflotta och hösten 1970 upphörde det företagets rederiverksamhet helt genom att Waxholmsbolagets organisation då övertog Djurgårdsfärjorna med trafik i Stockholms hamn, Allmänna gränd-Slussen och Allmänna gränd-Nybroplan. När nuvarande Stockholms Läns Landsting bildades 1971 övertog denna organisation ägandet av Waxholms Ångfartygs AB.

Mälartrafiken

Den reguljära båttrafiken i Mälaren har sedan 1970-talets slut begränsat sig till förbindelser till Kungshatt, Almö-Lindö, Ridön, Mariefred och några ytterligare platser. I övrigt bedrivs passagerarbåtstrafiken på Mälaren i form av utflyktstrafik. Under de senaste tjugo åren har kollektiv pendelbåtstrafik körts på traderna Marievik-Gamla Stan-Klara Mälarstrand, Stora Essingen-Alvik-Gamla Stan-Klara Mälarstrand, Solna-Gamla Stan-Klara Mälarstrand, Tappström-Kungshatt-Gamla Stan-Klara Mälarstrand. För närvarande finns förslag att återuppta båttrafik mellan Stockholm och Ekerö via Kungshatt vilket Skärgårdens trafikantförening verkar för.

Alltsedan mitten av 1960-talet har skärgårdstrafiken upplevt en exempellös utveckling, fler trader har tillkommit, passagerarantalet har i genomsnitt ökat med 4% årligen, från 476.000 år 1968 till omkring 1,8 miljoner fyrtio år senare och Landstingets rederi har under denna tid låtit bygga tjugo nya fartyg och fyra färjor.
Skärgårdstrafikens utveckling speglas genom att i fartygsförteckningen i trafikantföreningens Sommarturlista; år 1965 fanns 48 fartyg uppräknade och i Skärgårdsboken 2010 finns 177 fartyg representerade.

Andra rederier

Förutom skärgårdstrafikens utveckling under Landstingets ansvar har även andra rederier utvecklats, exempelvis Sjögull, Sjöbris, Cinderellabåtarna, oräkneliga enskilda taxibåtsrederier såsom taxibåtarna i Stavsnäs genom samarbetsorganisationen Stockholms Södra Skärgårds Samtrafik AB m.fl. namn, taxibåtar i Dalaröområdet, Utö Rederi AB, Strömma Kanalbolaget, Rederi AB Stockholms Ström, Kronudden och Västerås stad/Rederi AB Mälarstaden.

Under decennierna som passerat sedan mitten av 1960-talet har även rederier med namn som Forsman Sightseeing, Tourist Sightseeing, Rederi AB Saxaren, Rederi AB Stockholm-Fjärdlång, Rederi AB Sommar och Sol, Rederiaktiebolaget Mälaren-Hjälmaren, Rederi AB Mariefred, Wäddö Kanalbolag, Rederi AB Havsvinden och Strengnäs Rederi AB varit verksamma i skärgården och Mälaren.

Skärgårdens trafikantförenings ordförande alltsedan år 1963:

Uno Oldenburg, Stockholm (V.Granholmen) 1963
Bertil Hedenstierna, Stockholm (Svartlöga) 1964-1967
Åke Janhem, Stockholm 1968-1972
Anders Lindstedt, Stockholm (Tynningö) 1973-1974
Bertil Hedenstierna, Stockholm (Svartlöga) 1975
Åke Öhman, Stockholm (Husarö) 1976-1981
Bert Ekengren, Stockholm (Linanäs) 1982-1990
Stig Dingertz, Stockholm (Vaxholm)  1991-2007
Bengt Adamsson, Södertälje 2007—2015

Lennart Rohdin, Gräddö 2015-

 




Ångfartyg, ägare och av Stiftelsen Skärgårdsbåten utnämnd fadder år 1965:

s/s Waxholm, Waxholms Ångfartygs AB, Bertil Hedenstierna
s/s Storskär, Waxholms Ångfartygs AB, Harald Lindberg
s/s Norrskär, Waxholms Ångfartygs AB, Berndt Friberg
m/s Västan, Waxholms Ångfartygs AB, Nils Kruskopf
s/s Saltsjön, Nya Rederi AB Saltsjön, Åke Janhem
s/s Mariefred, Gripsholms-Mariefreds Ångfartygs AB, Bo Grandien
s/s Östanå I (upplagd), Stiftelsen Skärgårdsbåten, Stig Dingertz
s/s Norrtelje (upplagd), AB Nyman & Schultz, ej utnämnd fadder
s/s Saxaren (upplagd), Staffan Lindhé. Ej utnämnd fadder
s/s Express II (upplagd), Stockholms Ångslups AB, ej utnämnd fadder
s/s Valkyrian, Stockholms Ångslups AB, ej utnämnd fadder
s/s Kung Wasa (upplagd), Stockholms Ångslups AB, ej utnämnd fadder

År 2011 är Carl-Uno Sjöblom fadder för ångfartyget Storskär (sedan 1979) och Bo Grandien alltjämt fadder för s/s Mariefred.